Du var inte bättre förr, detta är din höst

och jag upptäckte att även om jag vandrade till andra sidan bron, skulle jag stöta på samma helvete som jag en gång kom ifrån. Jag som hade definierat en bro som någon slags genväg till något nytt. Något som skulle välkomna mig till den andra sidan. Som en väg till något nytt som ändå skulle höra samman med det jag en gång älskat men som jag inte längre stod ut att leva i. Utan, på sin höjd, kunna se solen längs horisonten skugglägga skyskrapor på andra sidan bron. Men en genväg är oftast en senväg, det är väl så man säger?

Illusioner om ett sistakapitel utan att behöva skriva kapitel ett


Äkta kärlek måste göra ont.
Varför måste egentligen äkta kärlek göra så ont?
Det behöver ju inte alltid göra ont, men jag tänkte några steg längre där när jag fick den frågan. Jag försökte, att riktigt komma på den frågan, vad jag upplevde första gången jag var kär. Jag kommer ihåg att det gjorde väldigt ont. Att det var massa rädslor som trängdes i kroppen. Att man inte skulle tyckas om, och att det alltid skulle finnas någon annan, och sånna där saker.
- Det måste ha dödat dig.


Vad för slags barn var du?
Den med mest energi, jag hade nog massa sprit i benen.
Du var alltså ungefär som du är idag. Du har fortfarande barnet inom dig, är det positivt eller negativt?
- Det låter ju väldigt bra.

/Hon som hela tiden vill att livet ska vara lite, mer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: